Gaias öde – om hur rädsla kan förgöra
Det här är berättelsen om Gaia. Sagan som inte fick det lyckliga slut som sagor lovar. Sagan som istället berättar om vikten av att ta känslor på allvar.
Få hundar har berört mig så djupt som Gaia. Så att jag nästintill förlorade min profession. Den lilla hunden som jag aldrig kunde komma nära. Som jag aldrig rört vid. Den lilla vars päls jag bara sett solen spegla sig i, men aldrig känt värmen av. Som aldrig var trygg. Hon rörde vid mitt hjärta. Djupt.
Gaia flögs till Sverige som liten valp. En framåt liten tjej. Kavat lämnar hon urhemmet för det stora äventyret. Lastas i en transportbur och lämnar allt hon vet och känner till.
Väl framme har något hänt och påverkat Gaia i grundvalarna. Hon är vettskrämd. Hon skäller och morrar. Hugger vilt omkring sig då någon närmar sig buren som varit hennes tillhåll under resan. Hon vågar inte lämna den.
Vad hände under resan? Vad skrämde henne? Vem skrämde henne? Hur? Skällde den lilla valpen i buren och fick sig en åthutning? Kastades buren ovarsamt likt en kappsäck? Ensam i en främmande och otrygg miljö behövs knappast mycket för att skapa rädsla. Rädsla som gärna eskalerar.
Finns ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly, då öppnas även dörrarna till försvar. Gaia märkte det förmodligen där och då. Att flykt inte var ett alternativ när man är rädd. Minnesbilder av kraftig rädsla skapade ihållande minnen.
Det kunde ha fått ta en vändning där. Gaias rädsla kunde ha fått sin kulmen i transportburen. Jag hade önskat det för både Gaia och matte. Men det blev inte så. Trots mattes ihärdiga strävan.
Gaia utvecklades till en hund som skrämde. Som skrämdes. Som inte någonsin var trygg med någon annan än sin matte. Som blev farlig.
Hon. Den lilla valpen som själv var den som var räddast. Som själv blivit skrämd. Rejält skrämd.
Matte jobbade ihärdigt under lång tid. La om rutiner. Planerade till slut hela sitt liv efter Gaias behov. Tränade. Medicinerade. Men inte ens det kunde ge Gaia den ro i kropp och själ tillbaka som hon så desperat behövde. Ge tillbaka det hon stals på under resan. Den tillit till sin omgivning som är så nödvändig för livet.
Igår fick Gaia somna in. Inte för att vi ville. För gudarna vet att matte kämpat och skulle kunna fortsatt. Utan för att Gaia levde ett liv utan den trygghet till människor som behövs för att klara av livet. För att må bra. För att hon levde i konstant stress och rädsla. För att inte ens matte kunde göra Gaia trygg. Och för att rädslan gjorde henne farlig.
Rädsla är inte att ta lätt på. Rädsla är reell även om inte orsaken är det. Rädsla ska alltid respekteras. Rädsla ska alltid bemötas ödmjukt. Den rädsla som negligeras är den rädsla som ohämmat kan växa. Den rädsla som bemöts med hot är den som öppnar dörrarna till försvar. Och den hund som lär sig att den inte kommer undan utan försvar, skapar minnesbilder för livet.
Vi kunde inte rädda Gaia. Vi kunde inte göra henne trygg. Men om DU nu, kanske mer än tidigare, känner till vikten av att bemöta rädsla med ödmjukhet, kunskap och insikt – kanske du med din insikt kan förhindra att en annan liten hund lär sig att försvar är det enda lönsamma. Att respektera den hund som viker undan, som morrar eller på annat sätt visar sig osäker. Att ge utrymme. Då. Då har Gaias korta jordeliv fyllt ett högre syfte.
Fotograf: Sofie Nilsson
Etiketter: rädsla & agression
